Risfjells sameslöjd

Jag heter Doris Risfjell född Mattsson i Vilhelmina. 17 år som lärare 7 år som museichef har jag med mig som erfarenhet in i företaget Risfjells sameslöjd Vilhelmina. 

I företaget får även min kreativa sida blomstra fullt ut med slöjd, musik och bildskapande för att lyfta mina tankar om livet och dess förutsättningar i den miljö vi lever och verkar i här i södra Lappland. Från mitt inre rum till en yttre verklighet lyfter jag dessa bilder i olja och bildväv för betraktan och delad upplevelse. Genom visor och jojk får känslorna en annan väg till utlevelse. Min folkmusikgrupp Finnmork har jojk,trummor och strupsång som uttryck. Finnmork (Lappmark) heter vi efter det område som sedan urminnes tid brukats av samer.

I vår gemesamma ateljé och verkstad som vi uppfört i anslutning till vårt hem Risfjellsgården vid vackra Malgomaj i min barndomsby Malgonäs har vi en inspirerande miljö för skapande. Här lever vi nära naturen och årets skiftningar vilket är en outsinlig kraftkälla att ösa ur.

Min samiska historia

Varför blev det så här? Doris Risfjell, slöjdare och mu­ siker, lyssnar och letar efter förklaringar till sin egen historia och den verklighet som omger hennes liv idag. De många människor hon möter, naturen och slöjdan­ det är hennes forskningsfält. Tillsammans med sin man, sameslöjdaren Sven­Åke Risfjell, är hon på spa­ ning, söker spår.

De gifte sig förra sommaren på stranden av Malgo­ majsjöns vida vatten i Vilhelmina. Till bröllopet sydde hon en ny kolt till Sven­Åke efter konstens alla regler. Till sig själv sydde hon en lång vit dräkt, inspirerad av oväderskragen. Samiskt spår, men hennes eget. Än var det inte tid för kolt, än var hon inte registrerad same vid Sametinget. Hennes föräldrar hade försvenskats och aldrig velat kännas vid sitt samiska ursprung. Nu återerövrar Doris Risfjell sitt ursprung steg för steg. Genom att ge det mening.

Då har också frågorna om mötet mellan kulturerna väckts. En dörr har öppnats och nya tankegångar bör­ jat gro. Tillsammans rör sig Doris och Sven­Åke bakåt genom årtusenden genom iakttagelser av naturen och fornlämningar när de letar ämnen för slöjden, genom att begrunda mönster och former och genom att läsa, fråga och samtala med människor de möter. Möten som uppstått inte bara i det egna landskapet utan också på slöjdresor till Kanada, Island och Färöarna. Vilka kontakter, vilka likheter har funnits? Orsakssammanhang? Vad uppstod i mötet?

Finnmork heter Doris Risfjells musikgrupp. Hos dess tre medlemmar möts fler samiska traditioner i jojk, strupsång och trummor. Namnet Finnmork, ’lap­ pars land’, har Doris och Sven­Åke spårat till 800­talet som benämning på ett landområde där den norska kungen hade ensamrätt till jakt, fiske och skatteupp­ börd. Vojmådalen ner till Vilhelmina och Ströms Vattudal från Strömsund västerut. I Finnmork har de sitt hem, ramen, utblicken, rymden som omsluter de­ ras forskande. Ett hem där de också delar med sig sin kunskap till besökare.

– Det är viktigt att ge. Man får då också så mycket tillbaka, säger Doris Risfjell.

Doris Risfjell har en lång vana att sy till andra, folk­ dräkter såväl som koltar. Det är för henne också ett fönster mot fler kulturmöten, band och skillnader. En ny grund för att skapa och återskapa. Frågorna fortsät­ ter. Fragment lagras. Svaren kan låta vänta på sig. De kan finnas i ett namn, på en plats, i en benämning, i en form, i en hantering. Varför säger de så här? Dräkten blir då en berättelse om livet, ett sätt att vara. Om sökande efter sammanhang.